Godmorgon alla torsdagsmänniskor!
* Skulle du?
Karolina har varit i San Francisco över helgen. Ibland åker hon dit för att hälsa på en god vän hon gick i skolan med på Elon University.
Karolina gillar San Francisco mycket. Det är en vacker och cool stad. Själv har jag bara varit där en gång för länge sedan. Alltså är det snart dags att åka tillbaka dit igen.
Karolina och hennes kompis gjorde något de aldrig gjort förr, de beställde en förarlös Uber. Tjejerna skulle åka några kilometer till en bar där de skulle tillbringa kvällen med några andra gemensamma vänner.
Då de for hem, sent på kvällen, beställde de återigen en förarlös Uber.
Den kom, de tryckte in en kod och klev in i den tomma bilen. Bilen började sedan köra mot kompisens lägenhet.
Jag frågade Karolina hur det kändes att sitta i en bil utan förare? Bara bra, tyckte hon.
Det var inte otäckt och konstigt då? NÄ, inte det minsta. Vi kunde helt bestämma musiken i bilen och dra upp den hur högt som helst. OK? OK?
Tydligen finns inte förarlösa Ubers i Los Angeles, där Karolina bor. Ännu finns det bara i vissa städer här i US.
Själv skulle jag känna oro inför att sätta mig in en bil utan förare.
Tror jag skulle sitta på helspänn hela tiden.
Hur känner du? Skulle du lätt hoppa in en förarlös bil?
* Safe.
För några veckor sedan tipsade jag om en miniserie på Netflix som heter Fool me Once.
Peter och jag tyckte jättemycket om den, vi närmast slukade den.
Efter ett tag bet vi tag i ännu en serie av författaren Harlan Coben. Denna gång blev det miniserien Safe.
Döm om vår förvåning då vi nästan tyckte att Safe var ännu bättre än Fool me Once.
Den höll ihop bättre, tyckte vi.
Som alltid, efter vad det verkar i Harlan Cobens värld, är det det ett myller av karaktärer. Det är inte helt lätt att hålla isär alla hela tiden. Men det klarnar ändå ganska snart.
Denna handlar om en “gated community” någonstans i en mindre stad i England.
En tonåring hittas död i en pool efter en föräldrafri fest i området.
Samtidigt försvinner den döda pojkens flickvän.
Vi får följa flickvännens pappa då han idogt letar och letar efter sin dotter.
Hur är det egentligen i denna inhägnade värld? Hur säker är den? Vem kommer? Vem går?
Denna miniserie håller ett högt tempo, och vi dras in i handlingen på nolltid.
Jag kan verkligen rekommendera serien för er som inte sett den.
Som sagt, vi gillade den ännu bättre än Fool me Once.
Det finns gott om miniserier av Harlan Coben på Netflix. Peter och jag kommer snart att hugga tag i ännu en av dessa.
* På tal om Gated Communities … Eller grindsamhällen, som det lär heta på svenska.
En gång i tiden bodde Peter och jag i en sådant.
Det var i närbelägna McLean här i Northern Virginia. Vi bodde där mellan 1993 och 1996.
Vi hyrde en stor trea privat direkt av ägaren.
Det var bara bostadsrätter på detta inhägnade område. Flera trevåningshus på ganska stor yta. Det fanns gott om gångvägar där, två pooler, ett samlingshus, lekplatser, gym och såklart den grind varifrån man kom in på detta område.
Den grinden var bemannad dygnet runt.
Fick vi besök skulle besökarna registrera sig, man tog bilnummer och sen fick besökaren ett passerkort.
Innan besöket kom upp i lägenheten fick de slå oss en signal via den porttelefon som fanns i varje uppgång, och så kunde vi “buzza” in dem.
När jag var au-pair bodde min värdfamilj på likande sätt, men i ett höghus. Där fanns det “door men” (just det, i plural) dygnet runt också.
Ingen kunde komma in utan att anmäla sin ankomst. Fick man besök ringde de från “The front desk” och sa att nu är XX här, kunde de skicka upp hen? Och det kunde de ju.
Samma sak där, den som hälsade på fick skriva upp sig med namn och tid för ankomst.
Det känns väldigt säkert att bo i ett sådant hus, eller i en gated community.
Skulle jag vilja bo i en gated community idag?
Nej, det tror jag inte. Det finns inga sådana områden i Reston (jo det finns bostadsrätter, höghus, med door men 24/7, men inga inhägnade villaområden, eller ett sådant område som vi bodde i i McLean).
Reston är en så kallad planned community, men det är något HELT annat än en gated community.
Innanför dessa grindar och staket i en planned community råder lite av en låtsasvärld, kan jag tycka.
Allt är inhägnat och bevakat hela tiden.
Det kommer aldrig någon och knackar på dörren (bara en fördel, i och för sig) och vill sälja något, du får aldrig oväntat besök och när du själv kört in genom grinden så är du bland “de dina”.
Alla som bor i en gated community är hyfsat lika, de tillhör en och samma grupp. Likformat till max. Anpassat i sinne.
Nej, jag tror inte att jag i dagsläget skulle vilja sätta mig i ett sånt område.
De har sina fördelar, visst.
Men det är faktiskt mycket friare att inte bo i en sådan.
Världen innanför dess grindar blir ack så ängslig.
Tror man blir onödigt misstänksam då man bor på en sådan plats. Allt blir konstigt, lite som i en låtsasvärld.
Jag tror att jag skulle känna mig ofri.
Jag har bott på sådana ställen, visst. Men inte i stora villaområden på det sättet.
Att ha en doorman i ett lägenhetshus var faktiskt skönt. Tror aldrig jag känt mig så säker som i det huset där jag var au-pair. Jag hade egen lägenhet där och var aldrig rädd, aldrig.
När vi bodde i lägenheten i McLean kändes det ungefär som att bo varsomhelst, trots bevakningen. Men där kunde alla gå in på området. Vem som helst kunde promenera omkring bland husen.
Du kunde inte köra in med bil däremot. Alla som kom i bil registrerades. Men de kunde inte hålla koll på alla som gick in.
Kändes det osäkert så? Inte det minsta.
Nu har det snart gått 28 år sen vi lämnade den lägenheten i McLean och jag har bott utanför den inhägnade världen sen dess.
I dagsläget är en planned community något jag absolut inte strävar efter. Jag vet inte hur jag/vi kommer känna om 10-15 år förstås.
Som sagt, känslan just nu är att det är för ofritt, instängt, för tillrättalagt, anpassat och ängsligt.
Inte min grej ALLS.
Skulle du kunna tänka dig att bo i ett grindsamhälle?
***
SÅ lååååånga punkter jag skrivit idag, folket.
BÄST att runda av NU.
Ha en jättebra torsdag!